Publicerat 2011-06-28
Ovanstående är titeln på en bok, som har funnit vägen till Sverige. Den är skriven av den amerikanske veterinären, Wendell 0. Belfield i San José, som i huvudsak har arbetat med veterinärvård av hund och katt. Martin Zucker står som medförfattare av boken. Den handlar om nyttan av vitaminer och mineraler i olika perioder av en hunds liv och detta är andra upplagan utgiven 1993.
Med stort intresse har jag läst boken och den är utan tvivel en intressant bok.
Belfield sätter sin största tilltro till, att man med optimal näringstillförsel kan tillförsäkra våra sällskapsdjur ett långt och friskt liv. Han är förespråkare för att hellre förebygga än att behöva bota sjukdom. Han betonar skillnaden mellan optimal levnad och att bara hålla vid liv. Och det är vi själva som i stort kan styra det efter egen önskan.
Det här är en bok i min smak. Med stor tillfreds- ställelse konstaterar jag att Belfield bekräftar det ena efter det andra, som min egen verksamhet gått ut på i mer än fyra decennier. Äntligen en veterinär, som tror på vitaminer, mineraler och spårämnen. Äntligen en veterinär, som tror att brister i utfodringen finns även i vår tid. En veterinär, som pekar på svagheterna med fabricerade hundfoder och vad det kan leda till beträf- fande hälsoproblem av de mest skilda slag.
Våra hundar blir alltmer känsliga och krassliga. Hudproblemen är legio och oftast anledning till att man idag söker veterinär för hunden. Mag- och tarmsjukdomar finns också i massor, varav en del inte tycks gå att rätta till. Organiska sjukdomar utgör inget undantag och hals- och urinvägsinfektioner ser också ut att bli allt vanligare. Och man talar om att vår tids hundar många gånger har ett så dåligt utvecklat immunsystem att många individer inte kan bilda antikroppar för att klara sig mot sjukdomar. De har med andra ord ingen motståndskraft.
Belfield förklarar på ett utomordentligt lättfattligt sätt vad som behövs för att hunden ska kunna utveckla ett bra immunförsvar. Han pekar på att ganska så, kan man tycka, banala brister i utfodringen ofelbart kan leda till en sämre motståndskraft och djuret blir sjukt och krassligt förr eller senare. Optimal levnad är också för Belfield något som han inte tror att de flesta hundar har lyckan att få uppleva.
I sin bok har han sammanställt en hel del forskningsrön kopplade till nutrition och han talar om de olika “stresstillstånd” som hundar utsätts för under olika perioder av deras levnad. Att växa snabbt som en hund är ett stresstillstånd, för en tik att gå dräktig eller ge di är ett annat. Dessutom finns det hundar, som arbetar hårt – en del till på köpet året runt och inte bara säsongsvis. När hundar drabbas av olyckshändelser och sjukdom utsätts de också för stress. Själv har jag sysslat med att rehabilitera krassliga hundar i mer än fyrtio år. Många av dessa hundar har till på köpet varit avlivningshotade. Jag har inte haft någonting annat en vanliga näringsämnen att tillgå. Belfields och mina erfarenheter sammanfaller och jag vet att det oftast går att få även kroniskt sjuka hundar på rätt köl. Naturligtvis ska man inte underlåta att söka veterinär, när det verkligen behövs. Är man osäker bör man även göra det för säkerhets skull. Men eftersom hunden ändå måste äta, kan det inte vara så dumt att noggrant se över foderstaten oavsett på vilket sätt hunden är dålig.
Om samtliga näringsbehov täcks på ett kvalificerat sätt med födoämnen av god kvalitet och med vitaminer och mineraler i korrekta mängder kan vi förebygga sjukdom och för tidigt åldrande hos våra hundar. Rent logiskt borde en redan sjuk eller krasslig hund minst ha samma behov som den friska hunden. Därför sätter jag aldrig en hund med hud- problem på s k elimineringsdiet, t ex kokt ris och lammkött utan några som helst tillsatser av vitaminer, mineraler och fleromättat fett.
Belfield använder sig ofta av s k megadoser, dvs jättedoser, av just vitaminer och mineraler. Personligen tycker jag inte att detta har varit nödvändigt. Det kan ju finnas en risk med överdosering också. Varför jag på det bestämdaste vill varna för att bara utan urskiljning komplettera hundens kost med olika vitamin- och mineraltillskottsfoder, som finns i handeln. Många preparat är inte ens en gång särskilt väl sammansatta, utan det fattas ibland vissa näringsämnen då däremot andra finns i övermått.
Belfield skriver om vitaminer, mineraler och spårämnen i allmänhet och om C- och E-vitamin i synnerhet. Det är dessa vitaminer som han oftast använder sig av i vitaminterapisyfte vid ett stort antal sjukdomstillstånd, ibland i megadoser med eller utan förskrivning av medikamenter. Förvånansvärt ofta tycker han sig lyckas bättre med just vitaminer än med konventionella metoder enligt den etablerade skolmedicinen. Han betonar också att det ingalunda är riskfritt med mediciner, många av dem kan ge allvarliga biverkningar. I viss mån för att minimera dessa negativa effekter anser han också att vitaminer och mineraler måste tillföras de krassliga hundarna i betydligt större mängd än vad som rekommenderas enligt NRC-normen.
Man önskar att veterinärer världen över skulle läsa Wendell 0. Belfields och Martin Zuckers bok och då gärna utan att avfärda den som ointressant och mindre trovärdig. Personligen vet jag att vitamin- och mineralterapi kan vara utomordentligt framgångsrik. Inte minst då det gäller mig själv och mina verkligt svåra allergiska problem, bestående av astma, hösnuva och hudirritationer m m, har just megadoser av B- och C-vitamin gjort underverk.
NRC-normen
National Research Council (NRC) i USA har utarbetat normer för olika djurslag och människa då det gäller det dagliga behovet av näringsämnen.
Den första normen för hund kom 1974 och var då framtagen på svin – men den antogs snabbt av hundsidan. De rekommenderade mängderna handlade då om dagsbehovet per kilo kroppsvikt för såväl vuxen hund som växande valp. Dessutom fanns en tabell med angivna mängder för vad ett helfoder skulle innehålla per kilo foder. Den sistnämnda normen fick ligga till grund för hundfodertillverkningen av helfoder till vuxna hundar.
1974 års NRC-norm tycktes fungera alldeles utmärkt trots att den egentligen inte var framtagen på hund.
Personligen gjorde jag dock ganska snart en del iakttagelser. Jag tyckte att det verkade som om normen föreskrev onödigt stor mängd kalk och naturligtvis därmed också en för hög fosforhalt, eftersom dessa näringsämnen ska vara balanserade mot varandra för att hålla en kalciumfosforkvot på 1.2–1.4 kalcium mot 1.0 fosfor. Väldigt ofta kunde man nämligen se vid utfodring med en mängd helfoder, att kalken gick ut i hundens avföring. Detta med risk för att andra mineraler och spårämnen också går förlorade.
Dessutom reagerade jag starkt mot den höga salthalten som angavs av normen. Vid den här tiden hade jag i minst ett tjugotal år för det mesta utfodrat mina hundar med en egen tillverkad hemmabland- ning, som innehöll relativt små mängder salt. Dess- förinnan hade jag skött utfodringen för min fars hun- dar efter samma principer utan att jag sett någon som helst negativ effekt. Därför gick jag inte heller i fortsättningen efter 1974 års NRC-norm då det gällde saltmängden. Och mina hundar har verkligen varit kärnfriska.
Beträffande alla de övriga vitamin- och mineralangivelserna tyckte jag att denna norm från 1974 fungerade bra – mycket bra till på köpet. Men detta gällde endast de näringsämnen som räknas till de som inte är energigivande, nämligen vitaminer och mineraler.
Då det gällde de energigivande näringsämnena protein, fett och kolhydrater ansåg jag normen vara värdelös. För kolhydrater fanns inga värden alls, vilket heller inte var nödvändigt. Men då det gällde protein och fett var det inte rimligt med ett värde som angav dagsbehovet per kilo hund. De energi- givande näringsämnena måste naturligtvis tillföras hunden efter behov och det har väldigt lite att göra med hur mycket hunden väger. Om man däremot istället skulle säga att det är nödvändigt att tillföra hunden så mycket näring så att den håller ett för rasen lämpligt hull och sedan anger hur proportio- nerna mellan protein, fett och kolhydrater ska vara, borde man komma sanningen betydligt närmare.
Bara den skillnaden att vissa hundar är påpälsade och andra är mer eller mindre nakna utgör en stor skillnad vad beträffar näringsbehovet för individen. Påpälsade hundar som chow-chow och keeshond bhöver naturligtvis inte en massa energigivande näringsämnen för att hålla kroppstemperaturen, då däremot en whippet eller en nakenhund förbränner en hel del näring för att inte förlora i kroppstemperatur.
Man kan heller inte jämföra en hårt arbetande hund med en sällskapshund, som lever ett ombonat och bekvämt familjeliv.
Ny NRC-norm 1985
1985 kom det en ny NRC-norm, som då var framtagen på hund och angav minimibehovet per kilo kroppsvikt och dag. Det enda kruxet var att den var anpassad för 10 kilo vuxen beagle resp. 3 kilo beaglevalp! Det var kanske den största svagheten med den nya normen. Men den var i alla fall framtagen på hund.
Intressant nog kunde man se, då man jämförde den nya normen med 1974 års, att angivelserna för kalk, fosfor och salt drastiskt hade sänkts. Till min stora glädje. För övrigt var det bara smärre marginella förändringar då det gällde övriga vitaminer och mineraler, frånsett möjligen selenhalten för växande valp, som höjts en del. Men som sagts det handlar här om beaglehundars minimibehov, som i princip inte kan vara normgivande varken för medelstora eller verkligt stora raser.
Att mängderna för de energigivande näringsämnena, protein och fett, i den nya normen, kan fungera som riktvärden, är ju inte svårt att förstå eftersom det här handlar om en bestämd hundras. Den nya normen har definitivt sina svagheter trots att den är framtagen på hund. Men den pekar också på att man kommit fram till en del viktiga slutsatser, vilket inte bör nonchaleras.
Sammanfattningsvis kan man säga att ingen av NRC-normerna är riktigt bra. Detta mest beroende på att hundar finns i alla tänkbara former och storlekar, bl a med eller utan en massa päls. Beagle är dessutom den hundras som oftast används vid olika försök, även då det gäller utfodring. Beaglar är lätta att hålla i hull och har sällan några problem kopp- lade till nutrition.
Detta med NRC-normerna kan verka förbryllande, men själv har jag gjort det enkelt för mig. Jag använder mig fortfarande av 1974 års norm med undantag för kalk, fosfor och salt, som jag gärna doserar i mindre mängder.
Vitaminer
Vitaminerna indelas i två grupper, dels i fettlösliga, dels i vattenlösliga. Till den förstnämnda gruppen hör A, D, E och K. Dessa vitaminer kan upplagras i kroppen och kan därför i princip överdoseras. D-vitaminet är det vitamin som är lättast att överdosera med negativa effekter, som bl a kan leda till skelett- och hjärtmuskelskador. Hunden har däremot en stor tolerans mot A-vitamin, som är nödvändigt för en god tillväxt samt för ögats, hudens och slemhinnornas funktion. Väldigt ofta ser man symtom på A-vitamin- brist hos unga individer under deras uppväxtperiod.
Endast ett fåtal rapporter finns beträffande negativa effekter av A-vitamin. Dessa har nästan alltid berott på att hundar under en längre tid huvudsakligen har utfodrats med stora mängder lever, som innehåller mellan 14.000 och 39.000 IE A-vitamin per 100 g.
Sannolikt får dock många hundar för lite A-vitamin under deras första levnadsår. De vanligaste A- vitaminbristsymtomen är rinnande ögon med eller utan röd, irriterad bindhinna, torr och fnasig hud eller tunnhårighet särskilt kring ögonen, flytningar från könsdelarna även hos mycket unga valpar i nästet.
Beträffande E-vitamin har fortfarande inga fall av negativa effekter vid överdosering rapporterats. Ett högt intag av fleromättat fett, vilket i sin tur är livsnödvändigt för hund, kan dock innebära att behovet av E-vitamin ökar kraftigt. E-vitaminet är också viktigt för upptaget av A-vitamin. Ett dåligt täckt E- vitaminbehov kan således leda till A-vitaminbrist.
Då det gäller K-vitamin finns det inte i någon av NRC-normerna något angivet dags- eller minimibehov. Under normala förhållanden torde inte detta vitamin behöva tillföras hunden via fodret.
Till den andra gruppen, de vattenlösliga vitaminerna, hör samtliga de i B-vitaminkomplexet ingående vitaminerna samt C-vitamin. Dessa kan i princip inte överdoseras, eftersom de inte lagras i kroppen utan överskottet går ut i urinen. Trots det kan det naturligtvis finnas en gräns för vad som är lämpligt att ge. Om en hund t ex sätter i sig innehållet i en burk med ett stort antal B-vitamintabletter, kan det säkerligen vara skadligt.
För C-vitamin finns det heller inga angivelser i NRC-normerna, troligen av den anledningen att man anser att hunden själv syntetiserar detta vitamin.
I Belfields bok presenteras en tabell på olika djurslags förmåga att syntetisera C-vitamin. Den presenteras här nedan och talar sitt eget språk. Belfield anser att hund och katt är dåliga på detta. Han anser att under många av dessa djurs perioder behövs det tillsats även av C-vitamin i fodret för att djuret ska hålla sig friskt genom olika stresstillstånd, som t ex vid uppväxt, dräktighet och digivning samt då hundar utsätts för hård ansträngning. Även hundar som är sjuka eller i dålig kondition bör ges C-vitamin.
Nedanstående tabell, som anger den dagliga produktionen av askorbinsyra i mg per kg kroppsvikt hos olika djurslag, härstammar från I. B. Chatterjee, “Evolution and the Biosynthesis of Ascorbic Acid,” Sience, December 21, 1973, p 1272.
- Orm 10
- Sköldpadda 7
- Mus 275
- Kanin 226
- Get 190
- Råtta 150
- Hund 40
- Katt 40
- Människa, Apa & Marsvin 0
Det är första gången jag personligen sett dylika fakta presenteras. Helt tveklöst är det då inte riktigt korrekt att påstå att hunden inte under några omständigheter behöver extra tillskott av C-vitamin i kosten. Dessutom är det ju också möjligt att hunden om den levde vilt, själv skulle välja att äta sådana näringsämnen som är C-vitaminrika. Även våra da- gars hundar äter mycket gärna frukt och bär.
För några år sedan deltog jag i ett symposium om nutrition i Hannover i Tyskland. En av föreläsningarna där handlade just om C-vitamin. Den hölls av den amerikanske veterinären D. S. Kronfeld, som intresserat sig för att studera brister hos slädhundar. Han var av den uppfattningen att dessa hundar under säsong ofta led av C-vitaminbrist och han rekommenderade tillförsel av C-vitamin i fodret med 1 mg askorbinsyra per kcal foder. Kronfeld betonade dock att tillförsel av C-vitamin inte var nödvändigt varken för fortplantning eller för växande individer hos hund.
Belfield däremot är av den uppfattningen att hundar, som utsätts för påfrestningar riskerar att få ett nedsatt immunförsvar och bli sjuka och krassliga om man inte tillför dem C-vitaminer i kosten. Han anser att C-vitaminet är värdefullt då det gäller att hjälpa individen att motstå negativ påverkan av de miljögifter, som finns i luften omkring oss eller i födoämnena. C-vitaminet är det vitamin som bäst skyddar oss mot de sak fria syreradikalerna, som ständigt bildas i våra kroppar och är den egentliga orsaken till att både vi själva och våra hundar blir sjuka och åldras, ibland i förtid. För att förebygga bildandet av dessa fria syreradikaler används vissa vitaminer som s k antioxidantia. Dessa vitaminer är främst C-, A- och E. Spårämnet selen är också ett effektivt antioxidantia.
Det är främst dessa näringsämnen som Belfield så ofta använder sig av för att rehabilitera hundar från ett otal sjukdomstillstånd.
De icke energigivande näringsämnena
När det gäller vatten, vitaminer och mineraler har mina egna erfarenheter lett till vissa ställningstaganden då det gäller framför allt att förebygga sjukdom hos våra hundar.
Jag har haft dalmatiner i fyrtio år och jag har fött upp rasen i trettiosju av dessa. Under hela denna tid har jag inte haft mina hundar försäkrade. Under 50-, 60- och 70-talen hade jag för många hundar för att hålla dem försäkrade. Det lönade sig inte att betala premier för dem. Det skulle bli mycket dyrare än att en och annan hund fick tas till veterinären eller om någon hund gick förlorad. Hittills har mina hundar inte haft några smittosamma sjukdomar. De har heller aldrig haft några hudproblem. På alla dessa år har jag haft en livmoderoperation, två operationer av juvertumörer, ett kejsarsnitt, en osteochondros operation och ett blodöra. För övrigt har hundarna haft rävskabb några gånger och ibland en och annan blessyr av lindrigare art. Jag har med andra ord varit lyckligt lottad. Men jag har också varit mycket noggrann med utfodringen av mina hundar. Endast det bästa har varit gott nog.
De har alltid haft tillgång till friskt och rent vatten. Deras mat har alltid varit ordentligt uppblött. Inte minst viktigt just för dalmatiner, som ju har en annan njurfunktion än andra hundar. Väl uppblött mat förebygger uppkomsten av urinsten och njurskador och ännu så länge har ingen av mina hundar drabbats av dessa lidanden. Jag är med andra ord generös med vatten i maten till mina hundar.
Vitaminer och mineraler har jag doserat efter 74 års NRC-norm och jag har sett till att det dagliga behovet verkligen blivit täckt. Jag har således inte doserat i underkant frånsett vad beträffar kalk, fosfor och natriumklorid, som jag tidigare påpekat. När det gäller valpar har jag inte satt valpen på vågen i olika åldrar och doserat efter den egentliga vikten. Istället har jag alltid gått efter rasens vuxna vikt, ca 30 kg för hanhund och något mindre för tik. Det innebär att valpar från och med 3,5 månades ålder har fått dubbel vuxendos fram till och med 1,5 års ålder.
Som jag redan påpekat kan jag tillfälligt då och då under uppväxtåret sätta in extra A-vitamin, i den händelse jag ser symtom på att det finns brist på detta vitamin (röda och tåriga ögon, flytningar från könsdelarna etc).
När det gäller C-vitamin har inte detta vitamin ingått som tillsats i foderstaten, annat än i ett par fall. Det har således hänt att jag satt in C-vitamin till valpar eller unghundar. Det har framför allt varit då dessa verkat vara lite ömma i sina leder, vilket kanske berott främst på överansträngning. Trots att jag då tyckt att det hjälpt, kan jag inte påstå att några riktiga bevis funnits för att det skulle berott på C-vitaminet. Men efter att ha läst Belfields bok, är jag nu benägen att tro att åtgärden var den riktiga.
Utfodringen av mina hundar har under min tid som hunduppfödare i princip således skett utan tillskott av C-vitamin. Jag har alltid tidigare räknat med att hunden själv syntetiserar sitt C-vitamin i tillräcklig grad. Eftersom mina hundar alltid har haft en fin motståndskraft gentemot sjukdomar av olika slag och hållit sig friska genom åren, har jag naturligtvis haft svårt att tro på att man ska behöva sätta till C-vitaminer i kosten. Men med tanke på att vår miljö blir allt farligare med åren kanske inte man kan resonera så. Senare års forskning visar ju tydligt att både människor och djur kan ha nytta av kosttillskott av skilda slag.
Således tycker jag mig inte ha sett några som helst brister hos mina egna hundar genom åren trots att jag inte har givit dem några C-vitaminer. För andra hundar av varierande ras, som har varit krassliga och dåliga på alla möjliga vis har jag vid konsultation heller inte som regel rekommenderat C-vitamintillskott. Trots det har de flesta av dessa hundar blivit friska och fina genom den koständring, som jag rekommenderat. Däremot har jag varit noga med att se till att varje annat näringsbehov har varit väl täckt med bra kvalitet på samtliga födoämnen, däribland vitaminer och mineraler.
I min valpuppfödning har jag dock använt mig av citronsyra (för uppspjälkande av mjölkproteinet) och druvsocker som tillsatser i majsvällingen. Druvsocker har jag varit generös på. Måhända har detta på något sätt fungerat lika bra som om C-vitamin skulle ingått i fodret. Eftersom hunden syntetiserar C-vitamin i levern med hjälp av glykos, kanske detta kosttillskott har hjälpt mina valpar att klara det på ett bättre sätt. Citronsyra är ju dessutom den naturliga motsvarigheten till askorbinsyra.
Sedan några år tillbaka använder jag vid valpuppfödning företrädesvis ett sammansatt vitamin- och mineraltillskottsfoder, som även innehåller C- vitamin. Det kan säkert aldrig skada. Men att rutinmässigt tillföra varenda hund detta anser jag inte vara nödvändigt.
Wendell 0. Belfields bok “How to have a healthier dog” handlar inte bara om vitaminers och mineralers betydelse för våra hundar. Belfield är också kritisk mot den kommersiella hundfodermarknaden. Han påpekar att långt ifrån alla helfoder för hund tillverkas av bra råvaror. I många fall är ingredienserna av undermålig kvalitet. Detta gäller såväl spannmålsprodukterna som det animaliska proteinet som består av s k köttmjöl. Och det värsta av allt vi kan inte bedöma råvarornas kvalitet med att se på fodret. Vi konsumenter är med andra ord helt och hållet hänvisade till den reklam eller de uppgifter som hundfoderfabrikanterna bistår oss med. Mycket sällan används råvaror av livsmedelskvalitet för tillverkning av hundfoder.
Dessutom är många foder “parfymerade” för att hundarna ska gilla dem. Detta innebär i praktiken att hunden äter fodret begärligt, vilket den kanske inte skulle göra om fodret inte tillsatts dessa extraktiva smakämnen. Detta i sin tur är en av anledningarna till att hundar finner såväl sin egen som andra hundars träck begärlig. Träckätning kallas på fint språk för koprofagi och är i dagens läge en vanlig företeelse.
Om råvarorna i ett hundfoder är av dålig kvalitet kommer det kanske så småningom att synas på hunden. I bästa fall kanske bara pälsen blir lite tunn och dålig. I sämsta fall kan hunden få utbredda hudproblem, en rubbad tarmfunktion eller något organiskt problem.
Klåda på tassar och i öron är också i dagens läge ganska vanligt förekommande. Rinnande och irriterade ögon är heller inte så ovanligt. Dessa symptom kan tyda på att någonting är mindre bra i hundens foderstat eller att vissa av näringsbehoven inte täcks genom fodret.
De energigivande näringsämnena
Som jag tidigare påpekat är NRC-normens angivelser för de energigivande näringsämnena protein och fett inte mycket att gå efter. Behovet av dessa näringsämnen påverkas ju av en hel rad skilda faktorer och har väldigt lite med hundens egentliga vikt att göra. Då det gäller protein är också dess kvalitet avgörande för hur mycket man behöver ge för att täcka hundens proteinbehov.
Fett innehåller mer än dubbelt så mycket energi per gram som protein och kolhydrater, vilket innebär att ett foder med stor procent fett lätt leder till överviktiga hundar i synnerhet om hunden är vuxen och har kommit upp i lite högre ålder. Detta kan göra att utfodring med det kaloritäta fodret innebär att man får ge så lite mat att hunden ständigt är hungrig.
Hunden härstammar ju från rovdjuren och med tanke på att dessa vanligen äter ett skrovmål var annan var tredje dag, passar det inte så bra om hunden utfodras med extremt små mål.
Kolhydrater tillförs hunden i mesta mån genom spannmålsprodukter. Pga att hunden har en kort tarmkanal och dessutom inte direkt tuggar sin mat, måste alla vegetabilier vara väl förberedda. Det innebär att spannmålsprodukter måste vara antingen väl kokta eller bakade. Väl kokt innebär kokning med betydligt mera vatten och under dubbelt så lång tid som de koktider vi använder oss av.
Protein
Det naturliga för hunden är att proteinet hämtas från djurriket. Animaliskt protein har ett bättre näringsvärde för hunden och de främsta proteinkällorna är kött och ägg.
Även fisk och mjölk kan rätt använda vara bra för hunden. Mjölkprotein är värdefullt för hunden så länge den växer och ges då företrädesvis i form av majsvälling. Vuxna hundar har ofta svårt att tåla mjölk pga att de saknar enzymet laktas. Hunden är inte fiskätare av naturen, varför det är mindre passande att det animaliska proteintillskottet i hundens foderstat helt och hållet eller till stor del består av fisk.
Protein är uppbyggt av ett tjugotal aminosyror varav ca hälften är essentiella dvs livsviktiga för optimal levnad. Samtliga här nämnda födoämnen av animaliskt ursprung är rika på de livsviktiga aminosyrorna. Det bästa köttet för hund är det som kommer frän nöt och får, då däremot svinkött är mindre bra, även om det naturligtvis i mindre mäng- der kan ingå i foderstaten. Nöt- och fårkött av god kvalitet bör helst ges rått, men fårkött ska i så fall ha varit fryst innan. Detta för att undvika att viss smitta överförs till hunden.
Om svinkött används är det absolut nödvändigt att det kokas (får således inte vara rosa ens) tillräckligt väl pga att det kan innehålla ett virus, som är hundraprocentigt dödligt för hund och katt. Detta virus kallas för pseudorabies därför att det framkallar liknande symptom som hos rabies. Kokt svinkött är emellertid ofarligt för hund och katt. Men som sagt det är ändå inte det bästa köttet för hund.
Slaktavfall som innehåller stora mängder inälvor (lever, hjärta och andra organ) är rikare än rent kött på ämnet purin, vilket gör att det kan vara förståndigt att begränsa mängden inälvsmat i hundens kost. Lever och njure är dessutom kroppens avgiftningsorgan. Ytterligare ett skäl till att inte kontinuerligt ge sådant slaktavfall i några större mängder.
Bevisligen kan hundar ha lite svårt att hantera purinhaltiga födoämnen. Inälvsmat bör alltid ges kokt. När man talar om kokt kött bör det hellre vara lätt kokt än välkokt med undantag för svinkött. Men inte ens svinkött behöver koka i timmar.
Då det gäller köttmjöl, som ingår i helfoder, är det sannolikt så att de ofta håller höga purinhalter.
Kött från vilt, t ex älg och rådjur har en högre proteinhalt och kan ge tarmstörningar, såsom lös avföring och gaser vid utfodring med relativt små mängder, i synnerhet om det är kokt. Detsamma gäller kött från kanin, kyckling och kalkon, som dessutom är mer järnfattigt än rött muskelkött.
Kött från fjäderfä bör alltid ges kokt, eftersom det i rått tillstånd kan innehålla campylobacter, en sorts sjukdomsframkallande bakterier. Även vegetabilier innehåller protein, dock är inte sådant protein lika fullvärdigt som det av animaliskt ursprung. För att uppnå en så fullvärdig proteingiva som möjligt, kan det vara bra att veta att vissa fodermedel kompletterar varandra då det gäller att uppnå största tänkbara balans mellan de livsviktiga aminosyrorna. Det innebär att muskelkött bäst kompletteras med vete. Mjölk och köttmjöl kompletteras bäst med majs.
Proteinets biologiska värde
För att få uppfattning om proteinets kvalitet kan man ha god vägledning av att få veta dess biologiska värde. Detta anger i procent hur väl ett protein överensstämmer med hundens behov. Ägg har det högsta värdet, som ligger på 100. Därefter kommer kött av god kvalitet, fisk och mjölk, som alla håller biologiska värden på 85–95. Ju högre det biologiska värdet är, desto bättre tillgodogör sig hunden proteinet, vilket innebär att man heller inte behöver ge så stora mängder.
Våm eller komage, som det ju är vanligt att man använder vid utfodring av hund, har en lägre proteinhalt än kött. Man bör därför ge lite mer av våm än av kött om man använder sig av en hemmablandning. Våm har säkerligen ett högt biologiskt värde för hund. Våmmen är dessutom rik på enzymer, men tyvärr är den järnfattig. Ibland kan man få tag på våm, som har tillsatts nötblod just med tanke på att öka järnhalten i födoämnet.
Köttmjöl som ingår i helfoder har vanligen ett mycket lägre biologiskt värde. Hos vissa sk köttmjöl är inte detta värde högre än omkring 40, vilket innebär att en stor del består av sådana produkter, som kan utgöra en belastning på hundens organ. Detta i sin tur kan naturligtvis så småningom leda till att hundens päls och bud inte blir i den bästa kondition.
Personligen har jag länge från fodertillverkarna av helfoder efterlyst information om det biologiska värdet för de i fodren ingående köttmjölen. Men på så gott som tio år har ännu ingenting hänt. Skälet till att vi konsumenter av helfoder inte får den upplysningen kan man bara spekulera om. Säkerligen skulle man gärna bistå oss hundägare med denna information om värdena skulle ligga högt. Troligen är det så att de fortfarande är så låga att de helt enkelt skulle innebära dålig reklam för helfodren om man uppgav dem. Och naturligtvis kan man aldrig påstå att något köttmjöl kan vara likvärdigt med riktigt kött.
Köttmjöl görs i allmänhet av sådant som inte kan användas till någonting annat, t ex fötter, skallar och fjädrar från broilers, massor av ben, klövar, päls och tagel samt mycket annat mer eller mindre odefinierbart. När det gäller köttmjölstillverkningen utomlands handlar det inte bara om dessa råvaror utan där används fortfarande kadaver. Även plastsäckar och annat emballage åker med av bara farten. Då det gäller kadaver måste den som till Sverige importerar köttmjöl och foder innehållande köttmjöl inlämna intyg till Jordbruksverket på att köttmjölet inte innehåller kadaver. Beträffande plastsäckar etc krävs dock inga intyg.
Protein finns också i vegetabilier. Det biologiska värdet är dock lägre hos protein av vegetabiliskt ursprung, vilket innebär att det blir väldigt svårt att, utan minsta tillsats av animaliskt protein, täcka hundens proteinbehov. Det finns således ingen anledning att göra hunden till vegetarian. Det har också visat sig att hundar, efter en tids utfodring med rent vegetarisk kost, fått väldigt dåliga värden. En sådan utfodring är ju heller inte naturlig för djurarten, vilket man ska ha respekt för.
Fett
Fett kan vara av såväl animaliskt som vegetabiliskt ursprung. Det animaliska fettet är till största delen ett mättat fett då däremot det vegetabiliska fettet till stor del är fleromättat.
Det fleromättade fettet är livsnödvändigt för hund och behovet är högre för växande hundar och för dräktiga och digivande tikar. Om man av någon anledning vill öka fetthalten i fodergivan åt hund, bör emellertid inte detta göras med fleromättat fett utöver vad hunden behöver för att täcka sitt behov, vilket innebär ca 1 matsked (15 mI) majs- eller solrosolja till en vuxen medelstor hund per dag. För växande valpar och unghundar samt till dräktiga tikar av samma rasstorlek dubbel dos. Digivande tikar behöver ännu mer.
Överdoserar man det fleromättade fettet, ökar nämligen, som jag redan påpekat, hundens E-vitaminbehov kraftigt. Denna ökning av E-vitaminbehovet kan röra sig om ända upp till fem gånger mer än vad som rekommenderas i 1985 års NRC- norm. Om inte E-vitaminbehovet tillgodoses uppstår så småningom en A-vitaminbrist med alla de nackdelar som detta kan medföra.
Jag vill därför rekommendera att fett av animaliskt ursprung används då man av någon anledning behöver höja fetthalten ytterligare i hundens foderstat.
När det gäller fettet i helfodren får konsumenten oftast inte veta särskilt mycket om vilken typ av fett, som ingår. Och jag är ganska övertygad om att det inte alltid är så att det fleromättade fettbehovet blir täckt genom utfodring med helfoder. Brist på fleromättat fett leder till bl a torr och fnasig hud, torr och spröd päls, klåda i öron och på tassar och ibland även håravfall.
Kolhydrater
Aven om hunden hör till rovdjurssläktet kan det vara lämpligt att den utfodras med ganska stor mängd kolhydrater, som dels ger hunden energi och växtfibrer, dels bukfylla. Kolhydraterna för hunden kan jämföras med hästens stråfoder, eftersom kolhydraterna ger volym åt matportionen och därigenom ger hunden en viss mättnadskänsla.
De kolhydrater, som vi utfodrar våra hundar med, består vanligtvis av cerealier (spannmål). De för hunden mest lämpliga är vete, majs, ris och korn. Havre används väldigt sällan till hund. Råg anses direkt olämpligt pga att det kan ge en del hud- och pälsproblem samt även tarmstörningar.
Hunden har inte något direkt behov av grönsaker och rotfrukter. Om de ändå ingår i foderstaten bör de också vara väl kokta och dessutom mosade för att hunden ska kunna tillgodogöra sig dem. Detta hindrar emellertid inte att man kan ge t ex råa morötter eller ev rå vitkål fint rivna, då naturligtvis vissa näringsämnen i dessa födoämnen kommer hunden tillgodo. Om hunden får en rå morot att gnaga på går alla de bitar som sväljs hela ut med avföringen osmälta. I vissa helfoder av torrfodertyp ingår ibland torkade hela ärtor och morotsbitar. Dessa är till ingen nytta eftersom hunden inte kan smälta dem.
Frukt är heller ingenting som hunden behöver. Det kan till på köpet vara mindre klokt att vänja hunden vid frukt av olika slag. Citrusfrukter kan störa magsaftsproduktionen och leda till att hunden kräks galla. Äpplen, särskilt då fallfrukt, kan ge problem med hud och päls.
Detta är endast en ganska summarisk sammanställning över olika näringsämnen som kan ingå i hundens foderstat.
Jag avslutar detta avsnitt med att citera Belfield ur hans bok, ”How to have a healthier dog”:
”Många, jag själv inbegripen, har nog en känsla av att människans bästa vän, hunden, antagligen klarade sig bättre på egen hand, innan säckar och konserver av fabricerade hundfoder kom in i hans liv.” Vilket ger oss en tankeställare.
Helfoder kontra hemmablandning
När det rör sig om den rent praktiska utfodringen av våra hundar, kan det många gånger vara svårt att veta vad som är bäst.
Grundförutsättningen för att foderstatens sammansättning ska kunna bli så bra som möjligt är fortfarande att vi äger kunskap om hundens totala näringsbehov samt att vi försöker förstå vikten av att de energigivande näringsämnena avpassas efter vad individen omsätter. Det varierar stort från en individ till en annan beroende på om individen utsätts för påfrestningar eller inte.
Kanske är det svårare i vår tid än förr att verkligen hamna rätt med det kolossala utbud av hundfoder, tillskottsfoder, hundgodis etc. som idag finns att tillgå. Hundfodermarknaden är en djungel. Inte är det heller säkert att vi blir så mycket klokare av att läsa informationstexten på påsen. Måhända blir det en smaksak eller slumpen som avgör vad man väljer. I dagens läge kanske också priset blir avgörande, eftersom detta verkligen varierar stort.
Massor av helfoder
De finns en uppsjö av helfoder på marknaden. En del är svensktillverkade och en del är importerade. Det är fel att tro att de svensktillverkade fodren skulle vara så mycket bättre. Som bevis på detta finns otaliga hunduppfödare, som använts sig av ett importerat foder och varit helnöjda och då samma foder så småningom tillverkats i Sverige med svenska råvaror har fodret starkt försämrats. Ett foders kvalitet beror helt och hållet på hur seriös tillverkaren är. Den ambitiöse fodertillverkaren ser naturligtvis till att råvarorna som ingår i fodret är av så god kvalitet som möjligt. Men vanligtvis görs inte helfoder av den bästa spannmålen och köttmjöl görs inte av de bästa köttbitarna. Man kan heller inte alltid vara säker på att de deklarerade vitamin- och mineralmängderna verkligen stämmer med innehållet.
Men visst är det bekvämt att använda sig av färdigfabricerade hundfoder av s k helfodertyp. De ska ju innehålla alla de näringsämnen som en hund behöver. Och man ska använda dem precis som de är, varken dra ifrån eller lägga till. Vanligtvis är helfodren sammansatta efter NRC:s norm för rekommenderat näringsinnehåll per kilo foder. Det är emellertid långt ifrån alla foderfabrikanter, som följer normen strikt, utan det blir många gånger rätt stora avvikelser utan att vi konsumenter får veta varför.
Smakligheten varierar också stort på helfodren. Det kan det till på köpet göra på ett och samma foder från ett tillverkningstillfälle till ett annat. Detta kan leda till att hundägaren måste piffa upp fodergivan med olika tillsatser och på så sätt kommer man allt längre från NRC-normens rekommendationer.
Andra sk kompletteringsfoder
När det gäller övriga hundfoder dels de vegetabiliska grundfodren, dels de, som i huvudsak består av animalier t ex kött, är det viktigt att verkligen sätta sig in i hur de bäst ska användas. De måste för att hundens samtliga näringsbehov ska tillgodoses kompletteras på ett eller annat sätt. Dessa innehåller heller inte alltid tillräckligt med vitaminer och mineraler, utan kräver extra tillskott av dessa näringsämnen. Information bör man kunna få från det aktuella fodrets fabrikant eller importör. Vid kontakt med dem kan man också få en uppfattning om hur seriösa de verkar. Om de verkligen arbetar för hundarnas bästa bör de kunna lämna alla de upplysningar som du som konsument vill ha.
Utfodring i praktiken
I princip finns det två utfodringsmetoder att ta till. Den ena är att ge ett fabricerat helfoder och den andra går ut på att man själv gör en s k egen hemmablandning.
Om man bestämmer sig för att utfodra med helfoder, bör man vara lite kräsen då det gäller att välja. Det gäller fortfarande att rätta utfodringen efter hundens behov. Detta kan kanske innebära att inte en enda fodersammansättning är tillfylles om man har fler hundar.
Behovet kan variera
Samma hundägare kan ha hundar där näringsbehovet varierar stort från en hund till en annan. Så här kan verkligheten se ut för hundägaren med fyra hundar:
En av hundarna är veteran och lever ett bekvämt och ombonat liv, den andra hunden är en hårt arbetande brukshund i sina bästa år, den tredje är en unghund av större ras under kraftig uppväxt och slutligen den fjärde är en liten dvärghund, som har lätt för att bli smällfet.
Till veteranen och den lilla dvärghunden är det lämpligt att ge ett mindre kraftigt vuxenfoder, m a o ett foder med lägre halt av såväl protein som fett. Däremot får fodret gärna vara mer fiberrikt till dessa hundar. Till de övriga två hundarna i familjen skulle en dylik foderstat inte vara tillräcklig.
Antingen måste man till dem ha ett foder med annan sammansättning, framför allt med mer protein och fett, eller också måste man tillsätta dessa näringsämnen till det foder, som de andra hundarna står på.
Om bristerna i foderstaten är stora, särskilt då till hundar som är i sin mest snabbväxande ålder eller arbetar hårt eller på annat sätt utsätts för påfrestningar, uppstår förr eller senare problem. Det kan dock ta ganska lång tid innan man kan se symptom på att inte allt är som det ska.
Det finns också följdriktigt idag hundfodertillverkare, som framställer foder av olika sammansättningar just för att tillgodose de varierande kraven hos våra hundar.
Det är dock möjligt att både hundägare och uppfödare finner det förbryllande med ett stort antal fodersammansättningar. Med en större variation på hundfodermarknadens produkter ökar givetvis risken, att man råkar välja fel foder till sin hund. Här gäller det för hundägaren att vara uppmärksam.
Det är således viktigt att ta del av den information, som fabrikanten lämnar beträffande de olika fodren. Valpar och unghundar ska båda ha sina egna foderblandningar och det är viktigt att i tid gå över till ett vuxenfoder. Detta görs allra senast då tillväxten stannat av, vilket vanligen infaller i halvårsåldern.
Om man, som många uppfödare, använder sig av vuxenfoder även till mycket unga valpar och unghundar, är det nödvändigt att tillsätta någon form av protein och fett. Ägg eller filmjölk är bra proteinkällor med höga biologiska värden. Här kan det vara på sin plats att varna för att ge rå äggvita, som innehåller avidin, ett ämne som förstör biotinet (ett B-vitamin) så att brist på detta kan uppstå. Så fort vitan koagulerar genom kokning går det utmärkt att använda hela ägget. Det kan också under hundens uppväxttid vara lämpligt att ge lite majs- eller solrosolja som tillsats till vuxenfodret.
Är alla helfoder bra?
Helt tveklöst är det så att det idag finns många hundfoder, som är tillverkade under mycket betryggande former. De i många foder ingående råvarorna håller ofta en förhållandevis hög kvalitet och fodren har en god dietisk effekt. Hygienen och standarden på tillverkningen är många gånger helt jämförbar med framställning av livsmedel på humansidan.
Problemet för konsumenten är vanligen det att man inte riktigt vet vilka foder, som är de bästa. Man kan heller inte alltid lita på att det aktuella helfodret innehåller exakt det, som finns angivet på deklarationen. Men i princip kan man säga att, om man har utfodrat sina hundar med ett och samma hundfoder under en längre tid, dvs minst ett par år utan att någon av hundarna haft problem, bör det inte finnas någon anledning till oro. Man ska inte skapa problem där de inte existerar.
Fortfarande är det så, att det synbara resultatet är en bra värdemätare. Hundar, som är i god kondition, i lagom hull utan varken mag-, tarm- eller hudbesvär och förblir så år efter år, är ett gott bevis på att foderstaten är bra.
Det händer ibland att hundfoderfabrikanten gör ändringar i fodersammansättningen och tyvärr innebär det inte alltid att fodret förbättras.
Den uppmärksamma hundägaren märker dock vanligtvis att hunden inte tycks må så bra av fodret längre eller kanske hunden plötsligt tvekar att äta det. I synnerhet om det rör sig om mer markanta störningar hos hunden, bör man efterhöra hos fabrikanten om fodret är detsamma som tidigare eller om någon ändring gjorts.
Byt inte foder ideligen
Ingen hund mår bra av en omväxlande kost, utan det är viktigt att man håller sig till en bestämd foderstat, som innehåller samtliga näringsämnen.
Ständiga foderbyten från ett märke till ett annat i ambition att ge hunden omväxling kan verkligen vara skadligt. Det blir arbetsamt för tarmfloran, att hålla sig intakt och till slut får hunden svårt att klara av det utan att bli dålig i magen.
Hundens avföring ger klart besked om foderstaten är lämplig eller inte. Naturligtvis beror inte alla dåliga magar på felaktig utfodring, utan hunden kan ha drabbats av någon mag- eller tarminfektion, då det temporärt blir nödvändigt att dietutfodra hunden.
Om man verkligen ska kunna få någon uppfattning om ett hundfoder är bra för hundarna, måste man hålla sig till det under en längre period. Uppstår problem får man givetvis överväga huruvida man ska byta foder eller inte. Eller kanske man till på köpet tar steget ut och går över till en hemmablandning.
Hemmablandning kräver kunskap
På senare år har det blivit alltmer populärt att utfodra hunden med en s k hemmablandning. Många hundägare och uppfödare tycker också att hundarna mår bättre på sådan mat. Framför allt tycks hundar gilla ”riktig” mat bättre. Detta är särskilt framträdande hos raser som vanligen betraktas som kräsna.
Att hunden mår bättre på en hemmablandning kan naturligtvis bero på att man har haft oturen att ha provat mindre bra helfoder eller att man kanske inte har använt dem på ett korrekt sätt.
Det är inte ovanligt att hundägaren inte litar på att fodret innehåller allt som hunden behöver, utan man sätter till både det ena och det andra. I så fall hävdar jag, att det är bättre att göra sin egen hemmablandning och hålla hundarna på den foderstaten, även om det låter orationellt i vår tid.
Emellertid ställs det stora krav på hundägaren om hemmablandningen ska bli fullgod kost till hunden. Den får naturligtvis inte se ut hur som helst i sin sammansättning. Det är viktigt att samtliga näringsbehov tillgodoses för såväl växande valpar och unghundar som vuxna. Alla hundar, oavsett storlek och ålder, behöver samma näringsämnen. Det är endast mängderna av dem som varierar från hund till hund.
Recept på en hemmablandning (Hammarlunds blandning) är:
- 2 delar mycket välkokt ris, makaroner, korngryn eller krossat vete
- 1/2–1 del kött, rått eller lättkok
- 2 delar matbröd bakat på vete
- 1/2–1 del vetekli
- 1/4 del vetegroddar blandas torrt i blandningen
- 1/8–1/4 del majsolja
Till 10 dl av ovanstående blandning tillsätts 1 tesked mjölksyrad kalk för att erhålla lämplig kalk/fosforbalans. Därefter kompletteras blandningen med ett sammansatt vitamin- och mineralpreparat.
Denna foderstat är fullt möjlig att använda under en hunds hela liv. Många av mina tidigare hundar levde varje dag på denna mat och de har alltid varit i fin kondition. Den enda nackdelen med min egen hemmablandning var att den krävde en ganska stor arbetsinsats.
I stället för de vegetabilier som ingår i receptet kan man basera foderstaten på något färdigfabricerat vegetabiliskt grundfoder och företrädesvis ett bakat av fullkornsvete. Det finns också andra s k förkokta vegetabiliska grundfoder innehållande antingen enbart ris eller också ris tillsammans med andra spannmål. Att bara använda ris till den vegetabiliska delen av fodergivan ter sig dock en aning dietbetonat, vilket inte är att rekommendera, såvida hunden inte är sjuk på något sätt.
Även vegetabilier innehåller protein och det kan vara bra att veta att vissa födoämnen kompletterar varandra då det gäller de livsviktiga aminosyrorna. Riktigt muskelkött kompletteras bäst med vete. Då däremot mjölkprodukter och köttmjöl bäst komplet- teras med majs. Kombinationerna gör att proteinet i fodergivan blir mer fullvärdigt och hunden kan bättre tillgodogöra sig det.
Hemmablandningen måste också tillsättas samtliga vitaminer och mineraler, vilket kan ske med ett fullvärdigt tillskottsfoder. Dessutom ska fleromättat fett tillsättas i form av majs- eller solrosolja.
Balans mellan kalk och fosfor
Oavsett hur bra eller dåligt ett fabricerat helfoder är, håller de en korrekt kalcium-fosforkvot. Dvs att balansen mellan kalk och fosfor är tillrättalagd. Kalkhalten på 1.2–1.4 ska balanseras mot 1.0 fosfor.
Alla de födoämnen, som vi vanligtvis använder som ingredienser till hundens foderstat är samtliga fattiga på kalk men innehåller mycket stora mängder fosfor. Det innebär att vi får ett kraftigt fosforöverskott i fodergivan då vi blandar ihop ingredienserna eller liknande i den här föreslagna hemmablandningen. Då måste man hantera detta på något sätt. Det görs enklast genom att sätta till lite fosforfri kalk (t ex mjölksyrad kalk) till fodergivan.
Sedan slutet av 60-talet har jag till min hemmablandning använt ett bakat fullkornsvetefoder som bas för att slippa koka spannmålsprodukter. Detta foder uppblött kompletteras sedan med bra nötkött, som helst ska vara rått samt tillskottfoder (vitaminer & mineraler) och olja doserat efter varje enskild individs behov. I det bakade vetefoder, som jag använder, finns det ett överskott av kalk, eftersom man bakat in en fosforfri kalk vid tillverkningen. Kalköverskottet balanserar upp fosforöverskottet i kött- givan och jag slipper därför blanda i mjölksyrad kalk. De flesta bakade vetefoder har inte tillförts fosforfri kalk och det är viktigt att man tar reda på hur det ligger till med den sort man använder. Om fodret är bakat av fullkornsvete innebär det att fiberhalten är väl hög för vissa kategorier av hundar. Jag rekommenderar där för att, till valpar och unghundar, digivande tikar, gamla hundar som har svårt att hålla hullet, konvalescenter och hårt arbetande hundar, blanda i lika mycket välkokt grötris eller uppblött s k förkokt kennelris. Man bör dock ha i minnet att om man sänker fiberhalten på fodergivan finns det risk för att hunden lättare lägger på hullet.
Om man ger ett bra kött med eller utan kokt ägg täcker man hundens proteinbehov med relativt små mängder. Till en medelstor hund, som lever ett bekvämt och ombonat liv räcker 100–150 g om dagen. Vegetabilier tillsättes i sådan mängd att hunden håller hullet.
Särskilt då det gäller dalmatiner, pga rasens annorlunda njurfunktion, bör man tänka på att inte ge mer protein än nödvändigt, eftersom det kan bli en för stor belastning på njurarna.
Om man föredrar att använda ett helfoder till sin dalmatiner bör man välja ett foder med låg proteinhalt framför allt då det gäller den vuxna eller gamla hunden. Även hundar av andra raser, som har benägenhet att bilda urinstenar, kan må bättre på ett foder med låg proteinhalt.
Sid 2
|
